Inte en enda läsare..
Kollade just statistiken på mina läsare och konstaterade som jag trodde, inte en enda läsare. Inte för att det egentligen gör mig nånting, skirver ju mest för min egen skull. Men utifall jag har fel, vorde det kul med en kommentar så jag vet om jag skriver till nån.
Men om det nu skulle hända att jag eventuellt får någon läsare i framtiden så vill jag bara påminna om att detta är ocensurerade versionen, mina tankar och funderingar. Min sanning helt enkelt. Så om någon tänker uppröras, så vill jag påminna om att det är såhär som jag upplever saker och ting.
Helgen allafall, var inte att leka med. Fyfan säger jag bara!
Bara tanken på att åka nånstans när man är preggofant är skrattretande, att man dessutom är tjock, fet och höggravid gör att jag börjar gråta vid tanken på allt som ska packas med inte bara våra saker utan även för den kommande bebisen, utifall att h*n skulle få för sig att titta ut. Att jag sedan ska baxa mig in i bilen och sitta där några timmar, när fötterna efter tio minuter har svällt ca 30 storlekar och gör ont och bara dunkar. Vill stanna många många gånger men låter helt enkelt bli för att jag inte orkar få den där blicken eller sucken som säger hur jobbig jag är, utan att ord yttrats. När vi sedan kommit fram hade jag så ont i benen att det kändes som de skulle vika sig, även dagen efter.
Åkte upp på onsdagskvällen, trots att vi sagt bara en natt, men för att jag skulle slippa åka så tidigt, för jag mår ju så illa. Vaknade dock lika tidigt som vi hade behövt gå upp om vi åkte härifrån men men.
Sen skulle vi ju på urnsättningen, något jag inte förstår varför det blev nu, mer än ett halvår efter begravningen! Vet att vi frågat förut men då var det inte så viktigt. Utan det kändes som att det blev nu bara för att vi sagt att vi inte skulle åka upp något mer innan förlossningen. Har fått höra från håll att det var ego av mig att tänka så, men min snälla kurator talade om att det inte alls var ego :) Hon hade tänkt på samma sätt själv :P
Jag hade sagt att jag skulle sova hos mina föräldrar, för man känner sig inte så fräsch eller bekväm när man spyr varje morgon. Speciellt inte som det finns andra människor i närheten. Jag tycker inte om att göra det hemma, men har ju vant mig, det hör till mina morgonrutiner numer. Extra jobbigt blir det såfort det är npgon mer än maken här. Eller att jag måste göra det nån annanstans än hemma. Så det bästa av två dåliga alternativ var att spy hos mina föräldrar och inte hos hans mamma.
Vi skulle åka hem på fredagen, trots att jag inget hellre ville än åka hem på en gång, men lite tänkte jag på maken som ville vara kvar. Så fastän att jag inte orkade åka upp, över huvud taget till att vara där två nätter tycker jag är strongt gjort av mig. Var stå trött och slut att jag bara ville gråta hela tiden.
Så om vi tar dagen i kronologisk ordning kanske det är lättare att följa med i svängarna och inte nåt preggonfat dravvel.
Vaknade hos mina päron, trött och slut efter bilresan och efter att återigen sovit en natt och vaknat minst en gång i timmen. Gjorde mina morgonrutiner, åt sedan en second-breakfast tillsammans med maken och pappa (som strax efteråt åkte till jobbet), vi duschade och gjorde oss redo att åka till svärmor.
Åt en sallad som var jättegod om man bortser från ruccolan som var i stoppad samt couscousen, nåt varken jag eller maken äter. Men tomaterna, gurkan, majsen, osten och ägget var toppen.
Fick höra att jag såg så trött och slut ut, vilket jag svarade att jag var. Helt färdig, känns som jag blivit överkörd av en ångvält.
Så jag fick höra från både svärmor och maken att jag skulle gå och lägga mig och vila, vilket jag gjorde efter en stunds övertalning. Fick låna en bärbar dator, vilade en kvart innan vi skulle åka. Så vi åkte, sen var vi och fikade och satt ute i solen. *mys*
Kom tillbaka till dem och eftersom mina päron skulle åka bort på fredag fm så hade vi bestämt grillning hos dem på torsdagen och hos svärmor på fredagen.
Var allafall en och en halv timme hos svärmor, eller första 45 min bara jag och maken då de andra var iväg på annat. Så jag vilade med datorn, fick sedan veta tiden vi skulle äta hos mina föräldrar och talade om det för maken. Sen kom hans bror M och de byggde ihop en dator (som de börjat med efter lunch) så jag fortsatte pilla på datorn en stund. Sedan kom svärmor och Ms flickvän. Pratade lite med dem och svärmor visade sina inköp. Sedan sa jag till maken att vi skulle åka. Han sa snart och med hans mått tog det 20 minuter och jag fick dessutom en kommentar om att jag stressade honom och han blev grinig (vet inte vad snart är egentligen för honom men det kan vara allt från 30 min till 3 veckor).. Jag sa han kunde vara kvar och jag åka själv men det ville han inte.
Jag sa hejdå men fick inget svar..
Vi åkte mot mina föräldrar och jag började gråta, var så otroligt trött och slut. Sen fick jag höra att svärmor frågat varför jag inte var social och om jag inte ville vara där.
Men hallå!? Det var ju de som propsat på att jag skulle vila! Fick höra att den enda jag tänkte på var mig själv.
Ja det var ju kul, för det fanns bara en enda anledning till att jag över huvud taget utsatte mig för den plågsamma resan att ens åka upp och det var min make. Jag gjorde allt för hans skull trots att jag mådde pest, pina och skit av det.
Vi åt middag med mina föräldrar, drack alkoholfritt bubbel och tog en tidig kväll.
Jag sov ganska länge 1½ timme - 1 timme 45 min, vaknade sedan och var extremt dålig i magen och spydde. Var upp några gånger innan jag kunde somna om. Sa till maken att jag nog fått magsjuka. Jaha, svarade han.
När vi vaknade på morgonen (jag hade varit upp flera gånger under natten) så fortsatte jag att spy.
Jag var så matt. Ville bara hem till min egen säng och fick jag det?
Nej, jag blev tvingad till svärmor för ett "hej". Vilket också var en omväg.. *suck* Men snällt följde jag med och inte en kommentar.
Spydde det första jag gjorde när jag kom dit, de skulle fika, på delicatobollar jag fått av mamma utifall jag blev sugen på nåt sött i bilen på vägen hem. Själv ville jag inte veta av fika, utan drack ett halvt glas vatten som jag spydde upp igen.
Försökte ändå vara trevlig och prata, men efter att bara ha blivit avfräst av svärmor la jag helt ner projektet att samtala. Resterande tid behandlade hon mig som luft, medan de andra var gulledej hit och dit.
När vi slutligen skulle åka så sa jag att jag inte tänkte kramas för jag ville inte smitta om jag hade magsjuka.
Fick nåt halvsnäsigt svar från svärmor om att det var det värsta hon visste och inte ville ha hem sånna.
Som om det var jag som velat åka dit från början?!
Nej, det gjorde jag enbart för makens skull och inget annat!
Så jag satte mig i bilen..
Fick sedan höra att svärmor var ju såå besviken på att vi inte grillade med dem, för det hade vi ju sagt.
Ja, men visst. Jag duger aldrig, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra heller.
Men det kommer dröja läääääänge innan jag med glädje åker till henne igen eller att hon kommer hit.
Jag kommer säga nej så länge som möjligt och vill ha en ursäkt från henne. Hon beter sig som en jävla barnunge. Jag kan ju säkert rå för att jag blev sjuk, jag valde ju att få magsjuka just den dan.
För det är så himlans roligt att kräkas och jag gör det ju tydligen inte tillräckligt ofta redan.
Nej, hennes 3-årings fasoner får det bli ändring på innan hon är välkommen i mitt hem igen.
Men hon har ju en förmåga att tränga sig på och tvinga på en hennes sällskap allafall. Men snart sparkar jag bakut och då blir det inte roligt.
Tack för utrymmet.
Men om det nu skulle hända att jag eventuellt får någon läsare i framtiden så vill jag bara påminna om att detta är ocensurerade versionen, mina tankar och funderingar. Min sanning helt enkelt. Så om någon tänker uppröras, så vill jag påminna om att det är såhär som jag upplever saker och ting.
Helgen allafall, var inte att leka med. Fyfan säger jag bara!
Bara tanken på att åka nånstans när man är preggofant är skrattretande, att man dessutom är tjock, fet och höggravid gör att jag börjar gråta vid tanken på allt som ska packas med inte bara våra saker utan även för den kommande bebisen, utifall att h*n skulle få för sig att titta ut. Att jag sedan ska baxa mig in i bilen och sitta där några timmar, när fötterna efter tio minuter har svällt ca 30 storlekar och gör ont och bara dunkar. Vill stanna många många gånger men låter helt enkelt bli för att jag inte orkar få den där blicken eller sucken som säger hur jobbig jag är, utan att ord yttrats. När vi sedan kommit fram hade jag så ont i benen att det kändes som de skulle vika sig, även dagen efter.
Åkte upp på onsdagskvällen, trots att vi sagt bara en natt, men för att jag skulle slippa åka så tidigt, för jag mår ju så illa. Vaknade dock lika tidigt som vi hade behövt gå upp om vi åkte härifrån men men.
Sen skulle vi ju på urnsättningen, något jag inte förstår varför det blev nu, mer än ett halvår efter begravningen! Vet att vi frågat förut men då var det inte så viktigt. Utan det kändes som att det blev nu bara för att vi sagt att vi inte skulle åka upp något mer innan förlossningen. Har fått höra från håll att det var ego av mig att tänka så, men min snälla kurator talade om att det inte alls var ego :) Hon hade tänkt på samma sätt själv :P
Jag hade sagt att jag skulle sova hos mina föräldrar, för man känner sig inte så fräsch eller bekväm när man spyr varje morgon. Speciellt inte som det finns andra människor i närheten. Jag tycker inte om att göra det hemma, men har ju vant mig, det hör till mina morgonrutiner numer. Extra jobbigt blir det såfort det är npgon mer än maken här. Eller att jag måste göra det nån annanstans än hemma. Så det bästa av två dåliga alternativ var att spy hos mina föräldrar och inte hos hans mamma.
Vi skulle åka hem på fredagen, trots att jag inget hellre ville än åka hem på en gång, men lite tänkte jag på maken som ville vara kvar. Så fastän att jag inte orkade åka upp, över huvud taget till att vara där två nätter tycker jag är strongt gjort av mig. Var stå trött och slut att jag bara ville gråta hela tiden.
Så om vi tar dagen i kronologisk ordning kanske det är lättare att följa med i svängarna och inte nåt preggonfat dravvel.
Vaknade hos mina päron, trött och slut efter bilresan och efter att återigen sovit en natt och vaknat minst en gång i timmen. Gjorde mina morgonrutiner, åt sedan en second-breakfast tillsammans med maken och pappa (som strax efteråt åkte till jobbet), vi duschade och gjorde oss redo att åka till svärmor.
Åt en sallad som var jättegod om man bortser från ruccolan som var i stoppad samt couscousen, nåt varken jag eller maken äter. Men tomaterna, gurkan, majsen, osten och ägget var toppen.
Fick höra att jag såg så trött och slut ut, vilket jag svarade att jag var. Helt färdig, känns som jag blivit överkörd av en ångvält.
Så jag fick höra från både svärmor och maken att jag skulle gå och lägga mig och vila, vilket jag gjorde efter en stunds övertalning. Fick låna en bärbar dator, vilade en kvart innan vi skulle åka. Så vi åkte, sen var vi och fikade och satt ute i solen. *mys*
Kom tillbaka till dem och eftersom mina päron skulle åka bort på fredag fm så hade vi bestämt grillning hos dem på torsdagen och hos svärmor på fredagen.
Var allafall en och en halv timme hos svärmor, eller första 45 min bara jag och maken då de andra var iväg på annat. Så jag vilade med datorn, fick sedan veta tiden vi skulle äta hos mina föräldrar och talade om det för maken. Sen kom hans bror M och de byggde ihop en dator (som de börjat med efter lunch) så jag fortsatte pilla på datorn en stund. Sedan kom svärmor och Ms flickvän. Pratade lite med dem och svärmor visade sina inköp. Sedan sa jag till maken att vi skulle åka. Han sa snart och med hans mått tog det 20 minuter och jag fick dessutom en kommentar om att jag stressade honom och han blev grinig (vet inte vad snart är egentligen för honom men det kan vara allt från 30 min till 3 veckor).. Jag sa han kunde vara kvar och jag åka själv men det ville han inte.
Jag sa hejdå men fick inget svar..
Vi åkte mot mina föräldrar och jag började gråta, var så otroligt trött och slut. Sen fick jag höra att svärmor frågat varför jag inte var social och om jag inte ville vara där.
Men hallå!? Det var ju de som propsat på att jag skulle vila! Fick höra att den enda jag tänkte på var mig själv.
Ja det var ju kul, för det fanns bara en enda anledning till att jag över huvud taget utsatte mig för den plågsamma resan att ens åka upp och det var min make. Jag gjorde allt för hans skull trots att jag mådde pest, pina och skit av det.
Vi åt middag med mina föräldrar, drack alkoholfritt bubbel och tog en tidig kväll.
Jag sov ganska länge 1½ timme - 1 timme 45 min, vaknade sedan och var extremt dålig i magen och spydde. Var upp några gånger innan jag kunde somna om. Sa till maken att jag nog fått magsjuka. Jaha, svarade han.
När vi vaknade på morgonen (jag hade varit upp flera gånger under natten) så fortsatte jag att spy.
Jag var så matt. Ville bara hem till min egen säng och fick jag det?
Nej, jag blev tvingad till svärmor för ett "hej". Vilket också var en omväg.. *suck* Men snällt följde jag med och inte en kommentar.
Spydde det första jag gjorde när jag kom dit, de skulle fika, på delicatobollar jag fått av mamma utifall jag blev sugen på nåt sött i bilen på vägen hem. Själv ville jag inte veta av fika, utan drack ett halvt glas vatten som jag spydde upp igen.
Försökte ändå vara trevlig och prata, men efter att bara ha blivit avfräst av svärmor la jag helt ner projektet att samtala. Resterande tid behandlade hon mig som luft, medan de andra var gulledej hit och dit.
När vi slutligen skulle åka så sa jag att jag inte tänkte kramas för jag ville inte smitta om jag hade magsjuka.
Fick nåt halvsnäsigt svar från svärmor om att det var det värsta hon visste och inte ville ha hem sånna.
Som om det var jag som velat åka dit från början?!
Nej, det gjorde jag enbart för makens skull och inget annat!
Så jag satte mig i bilen..
Fick sedan höra att svärmor var ju såå besviken på att vi inte grillade med dem, för det hade vi ju sagt.
Ja, men visst. Jag duger aldrig, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra heller.
Men det kommer dröja läääääänge innan jag med glädje åker till henne igen eller att hon kommer hit.
Jag kommer säga nej så länge som möjligt och vill ha en ursäkt från henne. Hon beter sig som en jävla barnunge. Jag kan ju säkert rå för att jag blev sjuk, jag valde ju att få magsjuka just den dan.
För det är så himlans roligt att kräkas och jag gör det ju tydligen inte tillräckligt ofta redan.
Nej, hennes 3-årings fasoner får det bli ändring på innan hon är välkommen i mitt hem igen.
Men hon har ju en förmåga att tränga sig på och tvinga på en hennes sällskap allafall. Men snart sparkar jag bakut och då blir det inte roligt.
Tack för utrymmet.
Kommentarer
Trackback